stark är ensam.

du har ett hjärta av guld. ett hjärta av rubin, du finns, du existerar och rierar. du har alltid ställt upp, tills sista dag, men ändå fortsatt, fortsatt bry sig även fast ett nej har varit ett nej. en värld av ingenting, precis som det är. finns ingen djävul, ingen himmel, ingen jord eller vatten. hjärta och stjäl, bara förträngt.. döden finns inte, för vi har aldrig levt. ingenting existerar och ingen rierar. därför alltid stark är ensam!

kärleken till er.

Minnen är någonting som jag alltid kommer att ha kvar, iaf dom här.
En upplevelse som förändrade mitt liv, och deras. Som fick alla att tänka till en extra gång, och kanske inse att allt som vi får inte kan stanna förevigt.
Jag minns känslan av att jag sa, Amanda Jarpe du får aldirg flytta från Hammarstrand.. ALDRIG! Jag visste att hon aldrig skulle göra det med dom orden, och jag gav mig sån tröst med dom. Dagen kom och du berättade att du skulle verkligen flytta till Gotland, 80 mil från oss. Jag gav aldirg upp hoppet på att ni inte skulle flytta, aldirg. Jag trodde fortfarande att det bara var någonting som jaa, hände för att ni var arga. Men jag visste att det skulle inte bli som förr, men jag tappade aldrig hoppet.
Även fast vi stod där i ert badrum uppe och städade ut alla grejor, varje gång man gick upp så såg man hur tomt det var och alla förbannade flyttkartonger som stod intryckta i ett liten rum! Tänken slog mig aldirg att ni aldrig skulle komma tillbaka till det fina Hammarnstrand, byn som min älakde syster älskar. Jag sa det då och jag säger det fortfarande, Hammarstrand är inte lika vacker utan dig Amanda Jarpe.
Jag vet att det inte bara är jag som saknar dig, det är så många fler, och dels så saknar vi hela familjen Jarpe, och åberg! Den här tiden som du inte bott här, känns ungefär som att du/ni har varit bortresta... och jag kan fan inte släppa tanken om att ni fortfarande är det!

Dom hårda orden, dom öppna såren och hjärtat som bräst när ni lämnade Hammarstrand.
Jag säger älskade Hammarstrand, men jag vet att ni säger något helt annat. För jag vet hur jävla tufft det var. Jag vet nästan all skit ni fick utstå, och som familj eller som person klarar man tyvärr inte allting och orkar till slut inte mer. Måste hitta något nytt så man kan börja om.
Jag vet.. Det var tufft att se oliver död, jag vet.. Det var hemskt att avliva Kingen och hästarna. Men jag tror det var tuffare att lämna allt detta, som om att det aldirg hade hänt.

Jag har sovit där, sovit i mitt gamla fina knallrosa lilla rum. Jag har känt lukten. sätt stallet, sett den underbara hundgården.
Jag skulle ljuga om jag inte sa att jag saknar och tänker på allt varje dag.. och längtar tillbaka så in åt helvete.
Allt var så lätt men ändå så himla svårt. Jag var glad, glad hela tiden även fast jag hade det så tufft.. utan er, hade jag aldirg aldrig klarat mig. Ni fick mig att inse att min röst räknas, att jag måste ställa mig upp och säga jag finns också! Ni gav mig glädjen till att fortsätta och ni gav mig så mycket kärlek. Jag älskar er för det. NI har ställt upp för mig mer än någon annan någonsin har gjort.. och jag lovar, jag kommer aldirg glömma er.