jag kommer vinna detta krig

jag känner mig inte hel. Det gör så förjävligt ont i min kropp och jag har inte längre kvar samma kraft som jag hade innan. Det skrämmer mig ganska mycket. Men jag tänker inte ge upp trots smärtan i min kropp och min själ. allting ska fixa sig, både på utsidan och på insidan.
och kom ihåg. du kommer inte vinna detta krig!

det som skulle vara bra.

Jag trodde det var bra nu, jag trodde mitt trauma skulle vara över att jag inte skulle ha ont i magen längre. att allting började bli bättre. men jag är tillbaka på ruta ett igen, jag saknar och hatar dig. jag vet varken ut eller in nu mera, igen. jag vill inte gå igenom detta en gång till. dom här två veckorna skulle vara bra, dom skulle vara underbara. men det blev dom inte. dom gjorde så jag hamnade tillbaka på runta ett igen. och jag vet inte vad jag ska göra nu, vart jag ska ta vägen. jag vill bara försvinna, ner under jorden ett tag. eller föralltid. fan. jag vill inte gå igenom detta en gång till jag vill verkligen det. men jag vet inte vilka alternativ jag har.
det gör så fruktansvärt ont, hela tiden.
och jag hittar ingenting eller ingen som kan göra så att smärtan förvinner.
det finns ingen som hör mitt rop på hjälp.
och när jag ska erkänna så kan jag inte, för jag vågar inte.
jag vågar inte prata om det för det känns fel och det känns som att folk kommer hata mig till och med mina närmaste vänner.
jag behöver hjälp.
det är lätt att skriva det men det är svårare att erkänna det för omvärlden och för en själv.
men det känns som att det inte finns någon som kan ge mig den hjälp eller dom orden jag behöver höra just nu.. jag vill inte vara kvar här och jag vill inte åka hem.
helt ärligt, så vet jag inte hur länge till jag orkar det här mer.
en dag kanske jag ger upp, även fast jag inte vill.
men jag behöver ha svar på mina frågor, jag vill veta om jag finns i dina tankar och om inte vem finns där. jag vill veta vad som egentligen hände. jag ser ingenting längre. det är bara svart. men jag behöver få veta. och om det är någon som har svaren så är det väl du, eller? det känns som att jag måste få veta men jag vet inte om jag nöjer mig med dom svaren som jag får. för jag vet inte om jag kommer kunna tro på dina ord.
jag är inte hel längre, och jag undrar om du är hel?
jag undrar hur du har det och vad du gör. jag undrar om ditt liv har förändrats sen vi gick skilda vägar. jag undrar så mycket, men jag hittar inte svaren för du håller dom inom dig och vägrar släppa ut dom eller in mig.
jag vill bara att allting ska vara bra igen.
jag vill bara känna mig levande och älskad.

en dag för längesedan

jag har varit hon som stod dig närmast, hon som du älskade. eller iaf sa att du älskade. du sa till mig att du inte mår bra utan mig att du inte klarar dig utan mig, att ditt hjärta var i mina händer. men menade du någonting av det du sa? för isf, hur mår du idag? är det jag som är i dina tankar, är det fortfarande jag som är den ända och den rätta. jag undrar men jag vet inte om jag vill ha svar. för om det inte var sanning då vet jag inte vad jag gör, och om det är sanning så vet jag inte heller vad jag gör. så det kanske är bara bra att jag inte har svaren i mina händer..

en bra dag

idag har jag bytt däck på bilarna hemma på gårn, fick finbesök av Max och Per en stund, så jag visade dom hur man kör bil ute i skogen. Sen kom Simon hit en sväng också.
har hållt på att packa resten av dagen. men den har fan varit riktigt jävlans bra! :)
Imorgon drar jag mig upp till Kiruna. Känns ganska skönt ändå, jag ska dit fixa min framtid och läka ihop lite sår samtidigt.
Jag hoppas på en ny Linda när jag e tillbaka i Jämtland igen :)

framtid finns där inne någonstans

Jag kan inte sluta hoppas på att allting kommer bli bra, att en vacker dag kommer allting vara sådär bra som det en gång var.
Det sägs att man ska hitta den rätte, jag har redan hittat han. Men han stannade inte kvar, men jag tror ändå på att den rätte är inte bara en person utan det kan vara vem som helst, bara man vill. och jag vill hitta det rätte igen, kanske har jag han mitt framför mig.. men jag hoppas tiden utvisar det och visar mig vägen.

Det är ingen som förstår henne, ingen som vill försöka. Hur mycket hon än skriker på hjälp så är det precis som ingen hör henne. Hon har goda vänner, men det är någonting som saknas. Hon vill bara att folk ska förstå att för varje steg hon tar är fyld av sorg. och att hennes hjärta aldrig kommer bli riktigt helt igen.

Patrik Westerlund

Alla pratar bara gått om dig hela tiden, det sägs att du var en glad och underbar kille. en kille som ingen ville förlora, eller glömma. en person som alla behöver vid sin sida, och känna närhet av. jag kände inte dig tyvärr. och nu antar jag att jag aldrig kommer få göra det, men jag sörjer för dina nära och kära, sörjer för mina vänner som har det tufft utan dig. jag hoppas du har det bra var du nu än är och att du har hittat det du söker efter.

Vila i frid, och glöm inte. det är ingen som kommer glömma bort dig här nere på jorden ♥

jag vill inte mer nu

över allt ser jag dig, jag känner dina tunga men ändå lätta fotsteg i marken, jag hör din röst den viskar svagt. jag känner din lukt vart jag än går och jag hör dina underbara andetag varje sekund. det är precis som att du är här. med mig, just nu. vid min sida, varje dag in och ut.
men jag vill inte mer, jag vill inte känna dina underbara andetag, inte känna dina tunga men ändå lätta fotsteg och jag vill inte se dig vart jag än vänder mig.
jag vill inte ha din närhet eller din värme. jag vill bara vara fri, tom, lycklig. jag önskar mig ett liv utan allting med dig, utan alla bilder, fotsteg, andetag, värme, kärlek, hat, minnen.
jag vill hoppa av detta tåg, jag vill bara lämna det och se det passera. se det åka förbi mig utan att du kan dra upp mig på det igen. jag vill bara kunna släppa allting och bli fri. bara kunna flyga här ifrån.

jag hoppas det är sanning

Jag tänker inte gråta, nej det tänker jag inte. Men det trycker på, och vill bara ut. Tårarna vill bara rinna. Varför är jag så klen? Varför ger jag vika för detta en gång till, varför ens bryr jag mig? Varför kan jag inte bara vara hon som inte alls bryr sig om känslor och sånt, för jag vet juh att i slutändan blir jag ändå bara sårad om jag går in för någonting. Men det är juh just det, jag går in för allting, jag kämpar för att all skit ska fungera hur jävligt det än är. Jag vet att jag har sagt att denna gång ska vara annorlunda, denna gång ska inte massa skit få komma upp till ytan och fan heller att det ska bli komplicerat. Men just nu är det bara komplicerat känns det som. Jag vet att när jag är med dig så är allting bra, jag ler, jag är glad helt jävla varm inombords. Jag behöver inte tänka på allt det där andra, och du ger mig hopp till att klara av det som komma skall, jag oroar mig inte när du är i min närhet, men så fort du lämnar mig så känns det som att du lämnar mig förgått, det känns som jag bara är tillfällig, även fast jag får underbara sms av dig hela tiden, och samtal. Men jag vet inte jag är fortfarande orolig. Mest är jag orolig för att jag inte kommer räcka till, eller att jag redan inte räcker till. Att jag bara är ett andra hans val för att det förra inte riktigt funkade. Och ibland känns det inte som att det du säger verkligen är sanning. Utan det är bara tomma ord, som är så lätt att säga för dig. Jag vet inte vad jag ska tro, men det känns som att jag heller inte vill veta. För om allt är lögn så kommer jag bli förkrossad, så det känns som att jag borde uppskatta dom orden och stunderna nu, utan gråt, skrik, tjaffs, surhet och oro. eller ja åtminstonde försöka.

för längesedan

Vi brukade vara ett. Det var bara du och jag, Du och jag mot världen. Ingen kunde förstöra, ingen kunde komma emellan. Vi gick igenom eld och vatten tillsammans, igenom skratt och tårar. Vi gjorde allting tillsammans, precis allting. Alla ville oss illa, men tillsammans var vi starka tillsammans trodde vi på varandra och på att allting skulle bli bra. Tillsammans grät vi inte blod, men utan varandra så är såren öppna och blodet slutar aldrig rinna. När alla svek, lönger, slag, hot och smärta hade försvunnit så fanns det bara tomma sår kvar. Sår som bara rinner och rinner. Det är ingen som kan stoppa det, det finns heller ingen som vill det. Men det är inte jag som river upp gamla sår och gör dom dubbelt så stora utan det är du. För vi var bra, jag trodde till och med att vi var bäst. Men vi växte ifrån varandra, och allting blev upp och ner. Och idag, så är det bra. Men inte perfekt. Men de är iaf bra.