jag hoppas det är sanning

Jag tänker inte gråta, nej det tänker jag inte. Men det trycker på, och vill bara ut. Tårarna vill bara rinna. Varför är jag så klen? Varför ger jag vika för detta en gång till, varför ens bryr jag mig? Varför kan jag inte bara vara hon som inte alls bryr sig om känslor och sånt, för jag vet juh att i slutändan blir jag ändå bara sårad om jag går in för någonting. Men det är juh just det, jag går in för allting, jag kämpar för att all skit ska fungera hur jävligt det än är. Jag vet att jag har sagt att denna gång ska vara annorlunda, denna gång ska inte massa skit få komma upp till ytan och fan heller att det ska bli komplicerat. Men just nu är det bara komplicerat känns det som. Jag vet att när jag är med dig så är allting bra, jag ler, jag är glad helt jävla varm inombords. Jag behöver inte tänka på allt det där andra, och du ger mig hopp till att klara av det som komma skall, jag oroar mig inte när du är i min närhet, men så fort du lämnar mig så känns det som att du lämnar mig förgått, det känns som jag bara är tillfällig, även fast jag får underbara sms av dig hela tiden, och samtal. Men jag vet inte jag är fortfarande orolig. Mest är jag orolig för att jag inte kommer räcka till, eller att jag redan inte räcker till. Att jag bara är ett andra hans val för att det förra inte riktigt funkade. Och ibland känns det inte som att det du säger verkligen är sanning. Utan det är bara tomma ord, som är så lätt att säga för dig. Jag vet inte vad jag ska tro, men det känns som att jag heller inte vill veta. För om allt är lögn så kommer jag bli förkrossad, så det känns som att jag borde uppskatta dom orden och stunderna nu, utan gråt, skrik, tjaffs, surhet och oro. eller ja åtminstonde försöka.