för längesedan

Vi brukade vara ett. Det var bara du och jag, Du och jag mot världen. Ingen kunde förstöra, ingen kunde komma emellan. Vi gick igenom eld och vatten tillsammans, igenom skratt och tårar. Vi gjorde allting tillsammans, precis allting. Alla ville oss illa, men tillsammans var vi starka tillsammans trodde vi på varandra och på att allting skulle bli bra. Tillsammans grät vi inte blod, men utan varandra så är såren öppna och blodet slutar aldrig rinna. När alla svek, lönger, slag, hot och smärta hade försvunnit så fanns det bara tomma sår kvar. Sår som bara rinner och rinner. Det är ingen som kan stoppa det, det finns heller ingen som vill det. Men det är inte jag som river upp gamla sår och gör dom dubbelt så stora utan det är du. För vi var bra, jag trodde till och med att vi var bäst. Men vi växte ifrån varandra, och allting blev upp och ner. Och idag, så är det bra. Men inte perfekt. Men de är iaf bra.