I was once like you are now.

kan människor förändras? kan livet det, eller är allt redan planerat å skrivet för längesedan. isf, vad kommer här next? ska ja hoppa av eller fortsätta. jag vet inte om ja vill öppna en till dörr å få ännu en chock, helt ärligt.
go with the flow, men tjenis det funkar inte så bra.. inte för mig iaf.
så vad gör man? uppenbarligen, sitter på en jävla stol och gör ingenting.
för man vill inte ställa sig upp och säga, jag förtjänar fan inte detta. jag förtjänar bättre för det känns så fel. men man vet att det är precis så det är..
så jag antar att ja ska bara sitta här och vänta på hjälp eller att ett mirakel ska se. för vad ja ser så behövs det verkligen ett mirakel.
är less på att vara ledsen utan tårar.
jag vill ha ett nytt liv!

jag kanske inte är någon solstråle eller perfekt, men det är ingen varje dag!

jag kan inte sluta tänka på det. jag trodde det skulme va lätt att bara släppa det å dra. men kampen blev bara hårdare. på något sätt så är det svårare att försöka vinna övef dig när ja är så långt ifrån. sanningen är nog den, att här uppe skäms jag mer för vad Du var gjort, även fast jag vet att ja egentligen inte ska göra det! ja vet livet är intr lätt och det ska det inte vara heller, men ibland önskar jag faktiskt att jag vore någon helt annan. som på något sätt har någonting lättare att hanskas med. men det är ju bara mina önskningar, och vad ja vet så brukar ja då nädtan aldrig ha tur så varför skulle ja ha det nu? men ja försöker att ta vara på all tid och på min nya chans så gott ja kan. för trots allt, jag kämpade för att få överleva å här står ja på mina engna ben levande och rätts så okej.