to the lucky country

Det känns som jag börjar komma en bit på vägen nu, men jag vet att slutet är inte nära även om jag hoppas på att det ska vara det. Jag önskar det skulle vara så, och ibland går önskningar i uppfyllelse, så jag får bara hoppas på att denna önskning gör det. Så att slutet är nära, och jag får börja andas igen. För luften vill varken komma ut eller in, den sitter lixom fast.
Man brukar säga att man bestämmer själv, det är ens eget liv. Men denna gång gör jag inte det. Denna gång håller jag inte i trådarna som leder till lyckan, så vill "den" kan "den" stoppa vägen till lyckan, vägen till det fina landet där jag var en gång i tiden. Men jag hoppas och ber till gud att "den" släpper på trådarna så det lyckliga landet kommer ikapp mig, fångar mig och aldrig släpper mig igen.

I will never forget

Jag kommer aldrig glömma den där smärtan i mitt hjärta, hur ont det gör i min själ. och hur illa du verkligen gjort mig. Jag kommer aldrig glömma att jag kommer aldrig kunna vara 13, 14, 15 eller 16 år igen. Jag kommer aldrig få tillbaka dom åren. Aldrig någonsin kommer åren av min ungdom komma tillbaka. Du har förstört mycket. Men du kommer inte få förstöra så mycket mer. Mitt korthus ska vara helt, och du kan inte rasa det hur mycket du än slår och slår. Jag är starkare än dig, och det har jag alltid varit. Men kom ihåg, jag kommer aldrig glömma. Aldrig!

your grave is still open

"ingen kan älska som vi"..
Faktum är att dom inte kan det heller.
Jag var och begravde en bit av oss inatt.
Nu ska jag bara försöka begrava allting annat också.
jag hoppas jag klarar detta, jag hoppas på att jag vinner detta krig.

Looking for angels

Open my eyes to a new day, with all new problems and all new pain.
All the faces are filled with so much anger.
Losing our dignity and hope from fear of danger.

Orden rinner ur mina händer.

Jag hittar inte riktigt alla ord för att förklara, det är lätt att veta själv, men att förmedla det i ord så att andra förstår är en utmaning. Jag vet inte hur jag ska säga eller förklara för att andra ska förstå just min historia. För jag kan ju ingenting annat än att berätta min historia så som hur jag upplevde och tolkade det. För alla upplever och tolkar ju olika. Och det är svårt att förmedla den där känslan, lukten och vad som egentligen hände för att folk ska förstå. Och kanske förhoppningsvis känna samma känsla som jag gjorde då.

this day can be your last, remember that!

Alla har vi någon att gå till, någon som står oss nära, som vi aldrig vill förlora. Inte till någon pris alls. För vänskapen är stark, starkare än kärleken. Kärleken är någonting vi alla söker, och ibland hittar vi den. Men på köpet blir vi ibland sårade. Vissa mer och vissa mindre, och vissa kanske inte ens blir det. Kanske inte av kärleken.. Men alla har vi dåliga dagar, vissa är bättre än andra. Men är det ett skäl till att ge upp, lägga allting på hyllan och gräva ner sig? Nej, det är det inte. Vi lever nu, och vem vet vad som händer efter graven. Så man får inte glömma, vi lever nu och kanske inte imorgon. Alltså lev dagen som om den vore den sista.

Jag minns som om det vore igår.

the letter from you

Min älskade
Min sommarblomma
Min älskade fé
Du som kom som en sommarvind till mig,
Du sprider glädje, du sprider värme.
Dina ögon är som blå medel-havet, dina läppar är som smultron.
Ditt leende är som gnistrande stjärnhimmel.
Du är min envisa blomma.
Älskar dig.

hate never ends to you!

Det är bara jag, jag mot dig och alla andra. Livet är ett spel, för att testa en, om man förtjänar den andra världen. Klarar man sig bra, så får man det bra sen. Vinner man spelat så får man allt man någonsin kan önska sig. Men vad gör en lycklig? Är det pengar, motgångar, folk som ogillar än eller är det respekt? Nej, du är ingenting utan någon annan. För det finns ingen som kan peppa dig till att klara dig genom dina motgångar, eller vara vid din sida när framgångarna kommer.
För mig är kärlek någonting som man förtjänar, och lika så med hat. Men jag tror på rättvisan, och i slutet vinner alltid den. Det är rättvisan vi tävlar emot, vinner man den vinner man allt. Jag vann den. Du förlorade den, Alltså.. Jag vann, du förlorade.
Jag svor på mitt ord, "en dag kommer jag vinna över dig, jag ger mig inte förens jag har gjort det".

but in the end I will never stop hate you!

oavsett vad, kom ihåg tänk på mig ibland. iaf ibland.

En vacker dag kommer både du och alla andra inse, inse precis allting ni har åstadkommit och gjort. Vilken skada ni verkligen har gett. Det var du och jag mot världen. Men idag är det jag, vandrandes hand i hand med mig själv, mot världen.
Always and forever, i hate!

the past.

Jag saknar tiden, tiden då du fanns där. bredvid mig, jämt. när som helst.. Du låg bara 10 meter ifrån mig och sov, kunde alltid krama om dig och säga godnatt på kvällarna, kunde alltid gå med dig till skolan.
Minns fortfarande känslan av att gå på den där grus vägen på väg ner mot byn, så seg lång och hemskt den var. Men ändå på något sätt så var den underbar, allt var underbart.
Vårt piss ställe, våra utflykter så som genvägar över ängar med långt gräs, sena kvällar nere i dom härliga sofforna, alla försök att se på Pokemon 3, men jag somnade jämt.
Tiden lever med mig, tiden är saknad. Lika så är du.
Jag vill ha det precis som då. Allt var vackert och fridfullt, underbart och skönt.

just the way you are

Kom ihåg mig som jag var då.
Hjärtat, själen och tjejen lever fortfarande kvar.
Någonstans där inne, jag måste bara hitta henne!

Resan är målet.

kom ihåg att det bara är under nattens mörker som man kan se stärnorna och de stjärnorna visar dig vägen hem.
så var inte rädd för att göra misstag, att snubbla eller falla. för under större delen av tiden kommer de största belöningarna från att göra det som skrämmer en mest.
kanske du inte får allt du önskar dig. kanske du får mer än vad du nånsin föreställt dig.
vem vet vart ditt liv tar dig?
vägen är lång, och i slutändan är resan målet.

vardagens utmaning.

Tänk att av ett enda litet felsteg kan allt bli fel, hela ens framtid rasar, och vardagen blir en utmaning. En sån stor utmaning att man inte alla dagar klarar av den. Utan istället ligger man där på golvet och skriker efter hjälp, eftersom man nyss har svimmat och ramlat ihop för att man fick panik slag.. En ångesttack som kom upp till ytan och fick hela korthuset att rasa igen, som man försökt med sina bara såriga händer byggt upp. Så står man där igen, utan kort, utan hopp eller styrka. Man vill inte kliva upp igen för att gå ut i världen och leta efter nya kort, för man är så säker på att man ska misslyckas igen och igen. Om och om, hela tiden! Inga ord, inga tårar eller kramar, får fram korten som behövs för att bygga upp det där korthuset som man behöver igen, som åtminstone måste vara påbörjat för att fungera.
Det som ligger bakom, ligger fortfarande framför. För varje steg fötterna än tar, så lever det med. Precis det där felsteget som fick, panik slagen att komma, fick korthuset att rasa och sjukhuset till ens nya hem.
Ingen som tror, och även om någon skulle. Finns det ingen, ingen som förstår. Ingen som vågar inse sanningen.

Hade den dagen för längesedan, även fast det kände som igår varit ett nej. Hade min framtid varit ljus, ljus som solen och underbart som allt det vackra. Men ingenting kan jag ångra eller ta tillbaka, inte ens ett ja. Och det lever med mig varje hundradel i mitt liv. Dag ut och dag in.
Precis allt!