Tänk att av ett enda litet felsteg kan allt bli fel, hela ens framtid rasar, och vardagen blir en utmaning. En sån stor utmaning att man inte alla dagar klarar av den. Utan istället ligger man där på golvet och skriker efter hjälp, eftersom man nyss har svimmat och ramlat ihop för att man fick panik slag.. En ångesttack som kom upp till ytan och fick hela korthuset att rasa igen, som man försökt med sina bara såriga händer byggt upp. Så står man där igen, utan kort, utan hopp eller styrka. Man vill inte kliva upp igen för att gå ut i världen och leta efter nya kort, för man är så säker på att man ska misslyckas igen och igen. Om och om, hela tiden! Inga ord, inga tårar eller kramar, får fram korten som behövs för att bygga upp det där korthuset som man behöver igen, som åtminstone måste vara påbörjat för att fungera.
Det som ligger bakom, ligger fortfarande framför. För varje steg fötterna än tar, så lever det med. Precis det där felsteget som fick, panik slagen att komma, fick korthuset att rasa och sjukhuset till ens nya hem.
Ingen som tror, och även om någon skulle. Finns det ingen, ingen som förstår. Ingen som vågar inse sanningen.
Hade den dagen för längesedan, även fast det kände som igår varit ett nej. Hade min framtid varit ljus, ljus som solen och underbart som allt det vackra. Men ingenting kan jag ångra eller ta tillbaka, inte ens ett ja. Och det lever med mig varje hundradel i mitt liv. Dag ut och dag in.
Precis allt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar