Det känns som jag börjar komma en bit på vägen nu, men jag vet att slutet är inte nära även om jag hoppas på att det ska vara det. Jag önskar det skulle vara så, och ibland går önskningar i uppfyllelse, så jag får bara hoppas på att denna önskning gör det. Så att slutet är nära, och jag får börja andas igen. För luften vill varken komma ut eller in, den sitter lixom fast.
Man brukar säga att man bestämmer själv, det är ens eget liv. Men denna gång gör jag inte det. Denna gång håller jag inte i trådarna som leder till lyckan, så vill "den" kan "den" stoppa vägen till lyckan, vägen till det fina landet där jag var en gång i tiden. Men jag hoppas och ber till gud att "den" släpper på trådarna så det lyckliga landet kommer ikapp mig, fångar mig och aldrig släpper mig igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar