the light.

Vart tog ljuset vägen när jag behöver det som mest?

Varför pratar du inte med mig och släpper in mig?

Jag vill hjälpa men kan inte om jag inte får.

Du måste hjälpa för att kunna få hjälp..

I guess those old times was a little easier.

you live in my heart!

You’ll find better love
Strong as it ever was
Deep as the river runs
Warm as the morning sun
Please remember me!

Glöm aldrig att jag älskar dig nu och i en oändlighet framåt! ♥

barbed wire!

We both lie silently still in the dead of the night.
Although we both lie close together, we feel miles apart inside.
Was it something I said or something I did.
Did my words not come out right?
Though I tried not to hurt you.
But I guess that's why they say.

Every rose has its thorn.
Just like every night has its dawn.
Just like every cowboy sings his sad, sad song.
Every rose has its thorn.

I listen to our favorite song playing on the radio.
Hear the DJ say loves a game of easy come and easy go,
But I wonder does he know has he ever felt like this
And I know that you'd be here right now if I could let you know somehow

Though it's been a while now
I can still feel so much pain
Like a knife that cuts you the wound heals
but the scar, that scar will remain.

I know I could saved a love that night if I'd known what to say.
Instead of makin' love we both made our separate ways.

and now I hear you found somebody new
and that I never meant that much to you
To hear that tears me up inside
And to see you cuts me like a knife

Just nu sitter jag i lägenheten min med Jullan, och väntar på att fina Richard ska komma hit och ge oss lite sällskap.. fast tyvärr så måste vi gå ända upp till Litsvägen för att möta han, eftersom han inte vill gå där ifrån själv.. :p

Till min förvåning så var det inte så hemskt att bo här, och sen så har juh Isabella kommit nu, hon är trevligare än vad jag trodde också. så detta blir nog ganska naajs ändå :)

underbar och underbarare.

du är det jag vill ha, det jag håller fast vid mest.
en del av mig vet, att det kommer aldrig vara förevigt.
men med dig, känner jag att hoppet finns.
din röst värmer mer än vad en bastu gör.
ditt leende gör mig överlycklig.
din personlighet, ger mig styrka till all sårg.
du är den jag vill ha, det jag alltid kommer hålla fast vid.

stark är ensam.

du har ett hjärta av guld. ett hjärta av rubin, du finns, du existerar och rierar. du har alltid ställt upp, tills sista dag, men ändå fortsatt, fortsatt bry sig även fast ett nej har varit ett nej. en värld av ingenting, precis som det är. finns ingen djävul, ingen himmel, ingen jord eller vatten. hjärta och stjäl, bara förträngt.. döden finns inte, för vi har aldrig levt. ingenting existerar och ingen rierar. därför alltid stark är ensam!

kärleken till er.

Minnen är någonting som jag alltid kommer att ha kvar, iaf dom här.
En upplevelse som förändrade mitt liv, och deras. Som fick alla att tänka till en extra gång, och kanske inse att allt som vi får inte kan stanna förevigt.
Jag minns känslan av att jag sa, Amanda Jarpe du får aldirg flytta från Hammarstrand.. ALDRIG! Jag visste att hon aldrig skulle göra det med dom orden, och jag gav mig sån tröst med dom. Dagen kom och du berättade att du skulle verkligen flytta till Gotland, 80 mil från oss. Jag gav aldirg upp hoppet på att ni inte skulle flytta, aldirg. Jag trodde fortfarande att det bara var någonting som jaa, hände för att ni var arga. Men jag visste att det skulle inte bli som förr, men jag tappade aldrig hoppet.
Även fast vi stod där i ert badrum uppe och städade ut alla grejor, varje gång man gick upp så såg man hur tomt det var och alla förbannade flyttkartonger som stod intryckta i ett liten rum! Tänken slog mig aldirg att ni aldrig skulle komma tillbaka till det fina Hammarnstrand, byn som min älakde syster älskar. Jag sa det då och jag säger det fortfarande, Hammarstrand är inte lika vacker utan dig Amanda Jarpe.
Jag vet att det inte bara är jag som saknar dig, det är så många fler, och dels så saknar vi hela familjen Jarpe, och åberg! Den här tiden som du inte bott här, känns ungefär som att du/ni har varit bortresta... och jag kan fan inte släppa tanken om att ni fortfarande är det!

Dom hårda orden, dom öppna såren och hjärtat som bräst när ni lämnade Hammarstrand.
Jag säger älskade Hammarstrand, men jag vet att ni säger något helt annat. För jag vet hur jävla tufft det var. Jag vet nästan all skit ni fick utstå, och som familj eller som person klarar man tyvärr inte allting och orkar till slut inte mer. Måste hitta något nytt så man kan börja om.
Jag vet.. Det var tufft att se oliver död, jag vet.. Det var hemskt att avliva Kingen och hästarna. Men jag tror det var tuffare att lämna allt detta, som om att det aldirg hade hänt.

Jag har sovit där, sovit i mitt gamla fina knallrosa lilla rum. Jag har känt lukten. sätt stallet, sett den underbara hundgården.
Jag skulle ljuga om jag inte sa att jag saknar och tänker på allt varje dag.. och längtar tillbaka så in åt helvete.
Allt var så lätt men ändå så himla svårt. Jag var glad, glad hela tiden även fast jag hade det så tufft.. utan er, hade jag aldirg aldrig klarat mig. Ni fick mig att inse att min röst räknas, att jag måste ställa mig upp och säga jag finns också! Ni gav mig glädjen till att fortsätta och ni gav mig så mycket kärlek. Jag älskar er för det. NI har ställt upp för mig mer än någon annan någonsin har gjort.. och jag lovar, jag kommer aldirg glömma er.