some die young

death is only one side of life

just remember that you're not made of stone.

tjejen som inte är okej.

därför tar jag min väska och sätter mig på bussen mot lappland igen.
jag vet int om det är så okej ändå att jag måste fly när det egentligen är jag som är utsatt, när ska du få ditt straff? när mitt liv redan är förstört. jag hoppas att världen har lite rättvisa iaf och att jag en dag klarar av att vara här mycket längre än denna gång.

its hurt.

Varje gång ja ser dig är det som att en bomb faller till marken. Varför kan du inte bara försvinna? Ja vill inte ha dig kvar här, så vad gör du kvar?
Mitt rop på hjälp det bara blir tystare och tystare i era ögon. Men det kanske finns någon där ute som hör mitt rop och öppnar mig en ny dörr. i

rätt så ok tjej ändå.

Rätt så förvirrad och borta. Helt ovetande för vad som komma skall. Ganska så ikke troende på något lyckligt slut. Men i slut änden blir nog allt ganska så ok ändå. A

tiden är oändlig.

hoja, va man har dåligt tålamod. jah har suttit hemma nu i en dag och ja vill redan ba ut å köra skoter eller vafan som helst. nu vet ja iaf verkligen vad ordet handikappad och hög innebär. aja, har ja tur så kan ja röra armen hyffsat normalt om 3 månader, ba att kämpa på! :)

det inre.

Det som kommer ända längst inifrån och bara vill ut.
Vill bara ställa mig upp och skrika rakt ut, bara ramla ihop och gråta tills allt är över. Bara försvinna, till jag har glömt. Tills allt e borta, all den smärtan, det tunga som hänger på mig, alla dom där bra, men också hemska minnena.
Många kan säga, jag förstår.. det är inget svårt ord, men det är väldigt få som verkligen verkligen förstår. Som verkligen kan fatta va som tynger mina axlar, och att mitt leende är inte alltid på riktigt. Det är bara som en mask. Som skyddar mot all annat smärta!
Ibland undrar jag hur det hade blivit om jag inte valt detta. Det går inte en enda morgon utan att detta finns i min tanke, det går inte en enda kväll utan att detta finns i min tanke.
Känslan av att se Hammarn, av att bara åka igenom där är fruktansvärld! Jag vill inte dit, men jag vill inte därifrån. Jag vill trycka på delete knappen, men det finns ingen. Jag vill försvinna men jag kan inte. Jag vill stanna kvar, men ibland orkar jag inte.
Men jag vann över dig första gången jag klev upp, stod på mig och sa Nej!
och jag kommer fortsätta vinna över dig, men det känns inte som tillräckligt för mig. För jag har inte insett att detta verkligen e sanningen.

Men jag vill tacka alla som hjälpt/hjälper, mig igenom detta. Alla som ställer sig upp i rätten och vittnar för mig, står jag i skuld till. Ni och detta ni gör för mig betyder väldigt mycket för mig!
och sen vill jag be om ursäkt, för att ni får vara med i några delar av detta, och se allt det svarta.