det inre.

Det som kommer ända längst inifrån och bara vill ut.
Vill bara ställa mig upp och skrika rakt ut, bara ramla ihop och gråta tills allt är över. Bara försvinna, till jag har glömt. Tills allt e borta, all den smärtan, det tunga som hänger på mig, alla dom där bra, men också hemska minnena.
Många kan säga, jag förstår.. det är inget svårt ord, men det är väldigt få som verkligen verkligen förstår. Som verkligen kan fatta va som tynger mina axlar, och att mitt leende är inte alltid på riktigt. Det är bara som en mask. Som skyddar mot all annat smärta!
Ibland undrar jag hur det hade blivit om jag inte valt detta. Det går inte en enda morgon utan att detta finns i min tanke, det går inte en enda kväll utan att detta finns i min tanke.
Känslan av att se Hammarn, av att bara åka igenom där är fruktansvärld! Jag vill inte dit, men jag vill inte därifrån. Jag vill trycka på delete knappen, men det finns ingen. Jag vill försvinna men jag kan inte. Jag vill stanna kvar, men ibland orkar jag inte.
Men jag vann över dig första gången jag klev upp, stod på mig och sa Nej!
och jag kommer fortsätta vinna över dig, men det känns inte som tillräckligt för mig. För jag har inte insett att detta verkligen e sanningen.

Men jag vill tacka alla som hjälpt/hjälper, mig igenom detta. Alla som ställer sig upp i rätten och vittnar för mig, står jag i skuld till. Ni och detta ni gör för mig betyder väldigt mycket för mig!
och sen vill jag be om ursäkt, för att ni får vara med i några delar av detta, och se allt det svarta.