jag säger jämt, nu kan det inte bli värre. ingen kan förvåna mig med något sådant igen. men varje gång blir det värre, och varje gång blir jag mer och mer förvånad. jag säger nog antagligen så till mig själv bara för att håller hoppet uppe. för att inte tappa allt, och inte ge upp. det gör ont att höra att man gjort fel, att man inte räcker till, att man inte är bra som man är, att den man gillar inte gillar en tillbaka. men det som gör ondast är att få veta sanningen av en lögn som en gång gjort en glad. som har spridit glädje i ens tillvaro. jag tror på folk, för att jag ser det som det enda rätt, men varje gång jag gör det blir jag sviken. så varför förstätta göra det? folk dom lovar, lovar och svär. men ljuger ändå. så vad är meningen? jag frågar men får aldrig något svar. det tycks aldrig vilja bli bra. varför inte? jag är less på att somna gråtandes, jag är less på att få berätta varför jag inte orkar om och om igen. jag vill ha ett slut nu, eller iaf snart.
jag vill bara att allt ska vara bra nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar