stoppa det här tåget jag vill hoppa av.

jag vill inte skrika på dig, jag vill inte öppna min mun med såna ord. men det går inte att stoppa det när du trycker på så mycket hela tiden. jag klarar inte av dig och ditt klagade. jag fattar inte varför du jämt måste göra som du gör, varför du alltid måste trycka ner alla? vart kommer du med det egentligen, gör det dig glad? känner du dig bättre när alla andra är sämre. med dig vid min sida så känner jag mig världelös. du ger mig ingen chans att visa vad jag kan. när alla egentligen vet att jag kan. men jag hittar inte styrkan bredvid dig till att göra alla dom där sakerna som du begär. jag har mitt liv, men livstil och min livstid och du har din. kan du inte bara acceptera min? som jag har accepterat din och hur du är!