we grew apart

Du var inte den jag trodde du var. Du fick mig att skratta och le, du fick min låga att fortsätta brinna även fast det var tufft. Men en dag slutade du älska mig och du förändrades men du sa ingenting. Du fick min låga att brinna ut och mina skratt till tårar. Du var inte längre han jag en gång älskat. Men du valde din väg, va inte arg och låt det gå ut över mig eftersom du känner att det var ett misstag.

till en vän

Jag vet att det kan vara hårt. Att vägen och lyckan man söker bara inte finns där. Men livet gör en blind och ibland väljer man fel väg. Men man kan alltid hitta rätt igen, man kan alltid hitta den livsglöden som man vill ha för att vara glad. Man kan vara glad för stunden, kanske när man gör en viss grej eller är med en person som man gillar väldigt mycket. Men när ensamheten kommer närmare och kryper upp så kommer smärtan och såren som inte har läkt tillbaka, såren kan bli större än vad dom än gång var, eller så kan dom bli mindre och en dag har man lärt sig att leva med det. Lärt sig att bortse från all den smärtan, det hemska och det dåliga. Man blir oövervinnerlig, ingenting kan krossa en. En dag kommer du också känna så, ingen har sagt att det är idag eller imorgon. Men du bestämmer tiden, när du vill att tiden ska vara inne när du har kämpat för att må bra, då kommer lyckan å du älskar varje steg du tar. Du kommer älska ditt liv en dag, och uppskatta varje andetag.
Du får helt enkelt bara ge det lite tid, tiden kommer visa dig vägen. Och svaren kommer leda dig till ditt mål.

Glöm aldrig bort att jag älskar dig, min bästa vän. Du är inristad i mitt hjärta, nu imorgon och för all framtid! <3

du finns iaf här fast ändå inte

vem finns i dina tankar när inte jag gör det längre?
jag undrar så mycket, jag frågar så mycket, men jag får aldrig något svar.

omöjligt att fatta..

Rättvisan lever inte med oss varje stund. Och inatt var den inte heller där. En person togs bort från denna livstid och sorgen är oändlig. Ingen vet varför det var hans tur att gå, men tydligen så var det de. Men ingen som lever i denna livstid gillar det.
Du var inte bara en bästa vän utan också som en far för min älskade vän.
Jag skriver detta till min bästa vän, och hoppas han läser detta och kanske får lite mer hopp i tillvaron. Men jag vet att han kommer vara lika stark som alltid.
En dag kanske du önskar att jag är där vid din sida, och den dagen ska du ta upp din telefon och ringa mig så kommer jag på direkten. För jag älskar dig, och kommer aldrig släppa eller lämna dig ensam kvar. Glöm aldrig det!
Och kom ihåg att jag skulle kunna krama dig förevigt. <3


Vila i frid, Sonny Sandén.

tänk alla gånger

Tänk alla gånger jag släppt in dom jag inte borde ha släppt in, dom som jag älskat men lärt mig att hata. Dom som sagt jag sviker dig aldrig, finns här föralltid, men ingen hålt sitt ord. Tänk alla gånger jag trott på orden och älskat dom, men lärt mig att hata dom. Precis som att jag lärt mig att hata dom.
Alla älskar vi kärleken, säger att den är så underbar. Men hur många är det som inser att kärleken är blind, att man inte ser någonting som hela världen utanför ser. Man stänger ut alla utom just den personen man delar den kärleken med. Tänk alla gånger jag har fallit för det, och lärt mig att hata det.
"jag älskar dig", fan ta den skiten det är bara ord. Tomma ord som flyger iväg och försvinner men vi tar fram dom hela tiden, om och om igen. Vi spelar upp det förflutna och blir aldrig nöjda, vi tar om allting men fortfarande vi blir aldrig nöjda. Ingenting är bra och vi hittar ingenting som är bättre.
Tänk alla gånger jag har lett åt det dåliga, och lärt mig att hata det.
Ingen är bättre än någon annan, och det finns inte heller någon som är starkare. För alla är vi starka på vårat sett, för vi är fortfarande kvar på denna planet och vi stannar så länge vi har kvar våran egna styrka.

today

idag var faktiskt första dagen på väldigt länge jag var glad. känns skönt att ha kunnat åkt ut med både Jan-e och otto och hitta på någonting. allt har bara varit bra :)
även fast jag vet att det är långt ifrån bra, men det var skönt att man kunde låsas som det iaf.

to the lucky country

Det känns som jag börjar komma en bit på vägen nu, men jag vet att slutet är inte nära även om jag hoppas på att det ska vara det. Jag önskar det skulle vara så, och ibland går önskningar i uppfyllelse, så jag får bara hoppas på att denna önskning gör det. Så att slutet är nära, och jag får börja andas igen. För luften vill varken komma ut eller in, den sitter lixom fast.
Man brukar säga att man bestämmer själv, det är ens eget liv. Men denna gång gör jag inte det. Denna gång håller jag inte i trådarna som leder till lyckan, så vill "den" kan "den" stoppa vägen till lyckan, vägen till det fina landet där jag var en gång i tiden. Men jag hoppas och ber till gud att "den" släpper på trådarna så det lyckliga landet kommer ikapp mig, fångar mig och aldrig släpper mig igen.